Just feeling blue...
| Var just ute med Pinja på kvällspromenaden och överallt hördes glada skratt och sång. Det är tydligen fest och livet går vidare. But I'm just feeling blue! Kanske är det pga av jättebaksmällan eller sömnbristen, men av och till känner jag bara för att hoppa.. Tittar på gamla foton, hur lyckliga vi en gång var. Semestrar, fester, bröllopet, vi bara ler.. När slutade vi le? När slutade vi ha roligt? Kanske är man bara så mitt uppe i allt att man knappt märker när det börjar gå utför. Fast om jag verkligen ser tillbaka och utvärderar så var det länge sen. Man kan inte pin point en specefik händelse, men jag vet när det rann över. När det till slut var så trasigt att det inte längre fanns någonstans att sy. Saken är den att det säkert går att leva utan T, men det är enormt svårt att finna en identitet. Jag gillar att vara en del i ett par och nu står jag plötsligt här ensam. Så länge jag kan minnas har jag alltid bara hoppat utan att tänka, men så känner jag inte längre. Nästa gång tar jag det varligare... Om det nu blir en nästa gång? |
Kommentarer
Postat av: Maria
hade jag inte varit så smal och benig hade jag velat ge dig en kram.. ska jag komma tillbaka om 10 kilo? ;)
Postat av: Hanna
Eller så får du orderera Sillen att ordna den saken.. Dude! :D
Trackback
