Allvarligt
Tror att jag har drabbats av en försenad baby blues eller nåt.. Jag gråter och funderar på att hoppa från bron!
Men det får vänta tills Henrik kommer hem...
Elias....
.... aka Ploppen är numera 10 månader gammal och kanske coolaste ungen i stan! Så "ognällig" att jag nästan oroar mig.. ? Imorse hade första tanden kikat ut, sjukt sent men det varför ha bråttom? Han vandrar längs med möbler, väggar, bord och stolar. Står utan stöd, äter allt, leker med ballonger och badproppen och VÄGRAR att ha strumpor på sig. Pratat har han ju gjort sedan födseln men idag är det ett mera utpräglat språk.. När han inte ser mig ropar han något som är skrämmande likt "vad gör du?", pekar på saker och säger titta och när han är riktigt ledsen så låter det "maamaamaamaama!"... Förälskelsen är fortfarande så enorm! Han är så lik mig, fast kille.. Mina ögon, mina färger, min lille grabb! Henrik och jag är oense i frågan men vad mig anbelangar så måste det komma en tvåa. Går han inte med på det så får det bli en annan pappa!
I övrigt så håller jag på att skiljer mig. Tom är väldigt arg på mitt långsamma sätt att hantera papper men det kan han gått ha efter alla år av skit från honom! Men nu har jag iaf skrivit på och skickat dem..
Henrik är i fjällen på, vad jag trodde, en grabbresa (visade sig att det kommer upp tre tjejer ikväll!) så jag sitter hemma med två barn och är bitter. Det faller liksom på kvinnans lott att vara fjättrad hemmavid när barnen kommit eller är det bara så här? Nu far jag kanske med liite osanning (jag har varit på både festival samt ett krogbesök sedan sonen kom till världen!) men jag känner mig som sagt, bitter...
LIVET BLIR ALDRIG RIKTIGT SOM MAN TÄNKT SIG
(eller bara inte så BRA som tänkt...)
Idag har jag ramlat i snön, fastnat med bilen i snön samt halkat runt på motorvägen i snön! I en lånad, trång jävla VOLVO för att Renaulten prompt skulle till Sälen... I HATE THIS FUCKING SHIT!
Tur att lillskit finns annars skulle jag befunnit mig på andra sidan jordklotet nu..
Visst känns det positivt?!!
